Hederspris postumt till professor emeritus Bo Grandien

Professor Bo Grandien (1932-2014) har av Längmanska kulturfondens nämnd tilldelats en särskild belöning, ”Längmanska kulturfondens hederspris”, för sina mångåriga och enastående insatser för svenskt kulturliv.

Han belönas för ett djupgående och brett författarskap som omfattar romaner, noveller och poesi samt vetenskapliga skrifter. Han var under många år en mycket uppskattad kulturjournalist med en imponerande fond av kunskap att ösa ur. Han övergick senare till att vara professor i konstvetenskap med 1800-talet som specialitet men med gedigen kunskap om bred kulturhistoria. Han har också varit en drivande kraft i Stockholms skönhetsråd, där han under många år kämpade mot ogenomtänkta byggen som kunde minska skönheten i hans älskade Stockholm.

Andra har skrivit och kommer att skriva om Bo Grandien: författare, journalist, professor i konstvetenskap och Stockholms- och skärgårdsflanör. Vi som fått samverka med honom i Längmanska kulturfonden vill här beskriva hans storartade arbete inom denna.

Bo har representerat humaniora under mer än tjugo år, utsedd av Kungliga vitterhetsakademien. En bättre representant för humaniora och vitterhet kan man inte tänka sig.

Det tunga arbetet att välja ut stipendiater från fonden gjorde han med stor noggrannhet och kunskap. Hans ännu större insats var dock att främja fonden och kulturen och inte minst minnet av Erik Johan Längman, en finländsk trävaruhandlare, som gjorde sig en förmögenhet i mitten på 1800-talet. Denna donerades till Sverige och Finland på ett framsynt sätt. Intresset för Längman kom också ur ett gammalt intresse som Bo hyste för finländsk kultur.

Några år efter att Bo kommit med i styrelsen inrättade denna på Bos tillskyndan ett kulturpris, som skulle ges till en person som så mycket som möjligt täckte fondens områden: humaniora, naturvetenskap, konst och litteratur samt folkbildning. Bo lade ned ett stort arbete att finna lämpliga kandidater, och när han (som oftast) sedan presenterade priset till vinnaren gjorde han det med stor kunskap om personen. Fonden delar också ut författarpriser till finlandssvenska författare i Helsingfors. Bo studerade pristagarnas verk och gav en så charmant och ingående beskrivning av dessa vid prisutdelningen, att det tycktes som han kunde dem bättre än författarna själva.

Med sin stora kunskap, sitt oerhört goda minne för detaljer och skrönor och sin humor åstadkom Bo tal som var små underverk. Alla som var med lärde sig något nytt på ett lustfyllt sätt. Likadant var det att vandra med Bo på Stockholms eller Helsingfors gator eller att åka med Finlandsbåten. På sitt något blygsamma sätt kunde han berätta om hus eller byggnadsstilar eller om öar i skärgården så att han trollband åhörarna. Han verkade känna till varje hus och varje ö och kunna deras historia.

Bo var en mycket anspråkslös person som hängav sig åt ideellt arbete i stiftelser och andra sammanslutningar, alltid med samma briljans, kunskap och humor. Som en drivande medlem i Stockholms skönhetsråd vandrade han mången gata för att hålla uppsikt över att hans kära hemstad inte förfulades. Han var kulturen förkroppsligad. Det är många vänner och kolleger men också en bredare allmänhet som kommer att sakna honom. En unik person har ryckts ifrån oss.

Lars Brink, Margaretha Falk, Anders Flodström, Sigbrit Franke, Olle Granath, Lars Haikola, Eva Hættner Aurelius, Britten Månsson-Wallin, Isabella Nilsson och Harriet Wallberg för stiftelsen Längmanska kulturfonden